Festligheter, kärlek, kämpande för rättigheter och beskrivningen kan bli längre. Ett ämne som sitter nära mitt regnbågshjärta. Ett ämne som bekämpas varje dag oavsett synlighet eller ej. Ett community där man känner att man hör hemma och där det finns andra som är lika, är en stor trygghet för personer inom HBTQIA+. 

Att hitta sig själv är en stor del av livet, förstå hur man fungerar, vem man gillar, vad man tycker om och en massa andra saker som bör tas reda på. Många tror att det är ett val av vem man gillar och vad för sexualitet man har. Alla människor är ju olika och samma sak som att alla har olika åsikter så har vi även olika attraktion till människor som också visar en grund till vår sexualitet. Allt utanför den heterosexuella bilden förknippas ofta med en sjukdom, vilket det verkligen inte är. Unga har dock bättre koll och förståelse i ämnen som detta även om det är en väldigt föråldrad grej om man tänker på antikens rom där det var vanligt. 

Det som många ofta funderar över är det här stora steget att “komma ut”, det är inget man skall ta stress över, det är inte ett måste att komma ut, det skall egentligen inte ha någon betydelse för någon, du är en människa och inte en sexualitet. 

Många lämnar sina vänner för att dom kanske inte stöder deras sexualitet, då ska man komma ihåg att felet ligger inte hos en själv, du vet vad som är rätt för dig och det finns alltid fler vänner. Homofobi är ett vanligt fenomen som förekommer, det är oftast grundat på hat, vilket grundar sig på avundsjuka och hat inom sig själv som man då känner att man måste ta ut på andra. 

Min egna upplevelse har varit en berg- och dalbana, början var osäker, försökte hela tiden tvinga min hjärna att tänka i en bisexuell bana och försöka vara så heterosexuell som möjligt. Vilket jag ångrar, för varför ska jag behöva dölja mitt inre jag, bara för att kunna bli accepterad då jag ska ha all rätt att bli accepterad för den person jag är oavsett kön eller sexualitet. Jag kom själv ut som 12-åring, eller jag blev lite utdragen från skåpet alla pratar om. I dagens läge är jag 18 år och lever livet som en helt vanlig människa och blir accepterad för den jag är. 

Man ska förstå att det tar tid för folk att acceptera, på samma sätt som det tar tid för en själv att hitta sig själv. Är man osäker så är det alltid bra att testa sig fram och utforska världen.

Med vänliga hälsningar,

Abbe Karlsson